Jag har alltid varit ganska oroligt lagd. Haft svårt att ta beslut där det föreligger någon som helst risk för min egen del. Jag klarar bara inte av det. Nu har dessutom en närstående till mig försatt mig i en hysteriskt jobbig situation där jag måste ta en hel del jobbiga beslut. Det sätter sådan press på mig att jag håller på att dö på fullaste allvar. Jag fixar det inte. Det hade varit lättare på alla sätt och vis ifall jag hade drabbats av något konkret, varför inte förändringar i gula fläcken, då hade jag haft något verkligt att ta itu med och anpassa mig efter och mindre energi över åt att oroa mig för påhittade sjukdomar. Jag tycker inte att man ska utsätta folk man tycker om för obehagliga situationer men det har alltså en person jag trodde jag kunde lita på gjort mot mig. Det är svårt att se något klart motiv bakom allt det här. Jo, möjligtvis egoism. Eller jag vet ärligt varken ut eller in längre, vem jag kan lita på eller vad jag ska göra. Det är ingen rolig känsla att vara otrygg hela tiden, att ständigt känna att hela tillvaron kan rasa.